 |
Startsida |  |
Aktuellt | |
Ledare | |
Diakoni | |
Tema | |
Årsindex | |
Prenumerera | |
Annonsera | |
Redaktionen |  |
År |
Nummer | ||
|
Artighet är en dygd »inbjöd oss andra till sitt andliga hem« I Sverige är det inte fint att ”göra sig till”. Att försöka visa sig från sin bästa sida kan lätt uppfattas som falskhet och hyckleri. ”Ni får ta det som vi har det” säger vi, och låter gästerna kliva över smutstvätten. Det är naturligtvis riskfyllt att generalisera; undantagen är många men jag vill ändå våga påstå att i jämförelse med många andra kulturer framstår svenskar som burdusa och ogästvänliga. Här inkluderar jag i högsta grad mig själv; hur ofta har jag inte begärt ordet på konferenser och underlåtit att inleda med hur mycket jag uppskattar vad tidigare talare har sagt – och tänkt ”javisst, ja – nu glömde jag det igen!” när nästa talare, från Nordamerika, Asien eller Afrika, uttryckt sin tacksamhet över att vara inbjuden till denna fantastiska samling. Nu är det emellertid inte allmänt gnäll över ohövliga landsmän jag är ute efter, utan en insikt som jag fick vid en senaste konferens anordnad av det europeiska nätverket för buddhistisk-kristen dialog och som hade ”auktoritet” som tema (http://www.buddhist-christian-studies.org/). Terrence Merrigan, systematisk teolog från Leuven, gav sitt föredrag titeln ”Home Sweet Home” och inbjöd oss andra till sitt andliga hem, den katolska kyrkan. Han inledde med att säga att när man bjuder hem gäster för första gången så anstränger man sig att visa sitt hem från den bästa sidan: man plockar undan, dammsuger, sätter färska blommor i vaser och försöker få sitt hem att framstå som så tilltalande som möjligt. Detta är ett sätt att visa artighet mot gästen, naturligtvis vill man själv framstå som en renlig och ordningsam person med god smak, men man utgår också från att gästen är van vid ett hem som är rent och snyggt och vackert. Med detta som utgångspunkt kunde Merrigan visa en ideal katolsk syn på auktoritet. ”Men när man känner varandra bättre kan man våga släppa in gästerna också när det inte är nystädat” fortsatte Merrigan, och visade på några mindre tilltalande aspekter av katolsk institutionell auktoritet. Vad som slog mig är att detta sätt att resonera, självklart för en kontinental teolog, inte alls är lika självklart i Sverige, varken i bokstavlig eller i metaforisk tillämpning. Att vrålstäda innan gästerna kommer rekommenderas inte, idealet är i stället ett avslappnat förhållande till gäster och städning: ”Hellre lite skit i hörnen…” Kanske är det en reaktion på det extremt formaliserade umgänge som svenskar var kända för fram till mitten av 1960-talet: komplicerat skålande och sorgfälligt undvikande av direkt tilltal om man inte kände varandra mycket väl, och inte ens då var det självklart hur intimt tilltalet skulle vara: ”Vill farmor ha lite mer pressgurka?” Det finns mycket som är bra med ett mer otvunget umgänge, men i möten med människor från andra kulturer är det inte självklart att det egalitära sättet att umgås uppfattas som respektfullt och hövligt. Detta gäller också i ekumeniska och interreligiösa relationer. Önskan att framstå som ärlig och visa fram det av det egna som inte är så vackert kan istället uppfattas som respektlöst både i förhållande till den egna traditionen och till andras. Jag tror att vi kan lära oss att tala om tron och uttryck för tron som något som vi gärna vill visa andra. Detta kanske går lättare om vi tänker på detta som något vackert som andra också tänks kunna uppskatta. Om en gäst kommer till mitt hem vill jag gärna att hon ska trivas och det kan jag göra genom att bjuda henne på något som jag tror att hon kommer att uppskatta. På motsvarande sätt är det ett uttryck för hövlighet att i samtal och umgänge med människor från andra traditioner än vår egen visa på sådant som det är lätt att uppskatta. Detta är inte oärlighet eller att sopa smutsen under mattan utan anständigt umgänge mellan människor som respekterar varandra. En vanlig kritik av interreligiös dialog är att det ofta stannar vid artigheter. Jag tror att vi behöver lära oss uppskatta artigheter mer än vi vanligen gör och ha mer tålamod med att umgås i välstädade hem. Om vi lär känna varandra väl kan vi tids nog börja hjälpas åt att sortera smutstvätten, men till dess får vi glädjas åt att visa varandra respekt genom att visa artighet. KAJSA AHLSTRAND |
