 |
Startsida |  |
Aktuellt | |
Ledare | |
Diakoni | |
Tema | |
Årsindex | |
Prenumerera | |
Annonsera | |
Redaktionen |  |
År |
Nummer | ||
|
Sve kyrkan religiös? »Måste vi välja mellan emancipation och religion?« Gud finns nog inte står det med meterhöga bokstäver på tunnelbaneperrongen. Går man in på hemsidan som det hänvisas till på affischen kan man testa hur religiös man är. ”Du är religiös. Samtidigt tyder dina svar på att du har ett öppet sinne.” lyder mitt resultat som följs av en uppmaning att gå med i Humanisterna. Och visst, jag är ju humanist, tycker att individens rättigheter ska försvaras, tror att även icke-religiösa kan vara moraliska. Ja, jag tycker till och med att religioner ska få kritiseras och att abort ska vara tillåtet. Problemet är bara att dessa värderingar enligt Humanisternas test minskar mina religiositetspoäng. För att få resultatet ”du är en av få som verkligen är religiös” bör man tydligen vara emot självständigt tänkande och en könsneutral äktenskapslagstiftning men för religiösa friskolor och kvinnors underordning. Frågan blir då: är Svenska kyrkan religiös? Eller är religiös det samma som att inte ha ett öppet sinne? Den som minns 70-talet då KG Hammar skrev att Jesus levde livet som den förste verkligt sekulariserade människan och man ofta citerade Boenhoffer som hävdade att människans myndiggörande skulle leda till att vi gick en religionslös tid till mötes, kanske invänder att religiös faktiskt inte är något att sträva efter men att ordet kristen betyder något annat. Men frågan kvarstår: vem har definierat vad det innebär att vara religiös, eller troende, eller kristen? Att den religionslösa tiden inte har inträtt varken i Boenhoffers eller i de ateistiska framstegstänkarnas bemärkelse torde vara uppenbart. Frågan är om det är bra eller dåligt? Ska icke-fundamentalistiska kristna dela sekulärhumanisternas kamp mot intolerans och fanatism eller kämpa mot den inre sekulariseringen och samhällets religionsintolerans. Det är ju inte så enkelt att det går att avfärda humanisternas koppling mellan sekularisering och individens rättigheter. En sådan koppling kan man till exempel se på Inglehart-Welzel kulturella världskarta från World Value Survey och samtidigt så är ju värden som rättvisa, jämlikhet och respekt för individen i full samklang med evangeliet. Måste vi välja mellan emancipation och religion? En religionsdefinition som definierar ut mycket religiositet som inte riktigt riktig är emellertid inte humanisterna ensamma om. SVT-programmet Existens som sändes den 7 maj är ett tydligt exempel på hur tesen om Svenska kyrkans otydlighet drevs mycket tydligt. Samtidigt handlade det om att ”viga eller vela” och den gamla vanliga bilden av den utbredda konservatismen och homofobin presenterades. Dessa två påståenden om Svenska kyrkan – att den är för otydlig och för konservativ upprepas ofta – inte sällan av samma personer. Det här är två påståenden som egentligen inte är riktigt logiskt förenliga. Kan man vara för liberal och för konservativ på samma gång? Men eftersom media sällan förmedlar från vilket håll anklagelserna om Svenska kyrkans sekularisering och flummighet egentligen kommer så anammar människor kritiken och säger att kyrkan ska vara tydligare utan att alltid vara medvetna om att de förmodligen inte alls håller med tydlighetsförespråkarna om vad Svenska kyrkan borde vara tydligare om. Religionsintoleranta och religiöst intolerant tycks i alla fall ha ett gemensamt intresse i att göra en exklusiv definition av religion. Att Humanisterna konstruerar ett test som jag misstänker att många kristna människor inte svarar ”rätt” på har naturligtvis att göra med att deras tes är att det i själva verket är få människor som är religiösa och att denna minoritet har för mycket makt i samhället: Och med samma säkerhet som Humanisterna menar att majoriteten måsta ha rätt driver många av dem som gärna kallar sig minoriteter i kyrkliga sammanhang tesen att majoriteten måste ha fel. Om graden av religiositet mäts i hur pass mycket man tar avstånd från demokratiska och emancipatoriska värden då vete sjutton om jag vill vara religiös. Det är dock alltför enkelt att bara avfärda Humanisterna som okunniga och fundamentalistiska. Om det är så – och det verkar det ju vara – att sekulära stater är bättre på att till exempel värna mänskliga rättigheter så är ju det en gigantisk utmaning till troende människor över världen. Hur är det med mobiliseringen av en ”icke-religiös” kristendom? Var finns den kristna laicismen? ELIN ENGSTRÖM |
