 |
Startsida |  |
Aktuellt | |
Ledare | |
Diakoni | |
Tema | |
Årsindex | |
Prenumerera | |
Annonsera | |
Redaktionen |  |
År |
Nummer | ||
|
Vi talar inte om kvinnan »andra företeelser görs till teologiska problem«2000 Den 15 september 2009 var det hundra år sedan Emilia Fogelklou som den första kvinnan i Sverige avlade teologie kandidatexamen i Uppsala. När jag förberedde en predikan med anknytning till detta fick jag anledning att läsa om Malin Bergman Andrews Fogelklou-biografi. En av de saker som grep mig var den intellektuella möda som kring förra sekelskiftet lades ner på att diskutera Otto Weiningers mastodontverk: Geschlecht und Charakter. De antisemitiska och kvinnohatande argumenten i boken ter sig för en nutida läsare både förfärande och bisarra; det är svårt att förstå hur man kunde ta dessa tankar på allvar. Förutsättningarna för tänkandet har förändrats. Vi diskuterar inte längre ”kvinnans natur” och vi frågar inte om kvinnor har tillräcklig intellektuell förmåga att delta i samhällslivet. Det tog längre tid i kyrkan än i samhället i övrigt att betrakta sådana frågor som icke-problem, men även i kyrkan har förutsättningarna förändrats. ”Kvinnoprästmotståndet” är till exempel inte vad det har varit. Ytterst få, om ens någon, försöker idag följa ”de sjutton punkterna”. I stället handlar det om att ”ge utrymme i kyrkan också åt oss som tycker att 1958 års beslut var olyckligt/felaktigt”. Det har alltså skett en glidning så att det inte längre finns någon (officiell) grupp i Svenska kyrkan idag som arbetar för att 1958 års beslut ska upphävas. Varför är det så? Har det som en gång ansågs strida mot Guds Ord och Kyrkans ordningar blivit mer acceptabelt? Eller är det så att många av de argument som anfördes under 1950- och 60-talen idag ter sig så egendomliga att ytterst få människor längre ansluter sig till dem? Att debatter och argument inte är desamma idag som för hundra år sedan är rätt självklart. Förskjutningar i förutsättningarna för att diskutera teologiskt gäller inte bara för de teologer som brukar benämnas liberala utan även för de teologer som ser sig som traditionalister. Vi har sett tydliga sådana förändringar under 1900-talet när det gäller hur man talar om ”kvinnan”. Numera är ”kvinnan” inte en kategori över huvud taget (utom möjligen i unkna tal på vissa studentnationer). Istället talar vi om genus, kön, kvinnor, män, könsöverskridare, och maktrelationer i termer av intersektionalitet. Om ”kvinnan” lyckligtvis inte längre ägnas teologisk uppmärksamhet så ser vi att andra företeelser nu görs till teologiska problem. Det ligger nära till hands att peka på att synen på intima relationer mellan människor av samma kön har efterträtt uppfattningar om ”kvinnan” som de teologiskt kontroversiella frågorna. Men även här har sättet att tala och tänka förändrats väsentligt under de senaste femtio åren. Den som vill bli tagen på allvar i Sverige idag kan inte argumentera som Biskopsbrevet 1951 ”Ett brev i en folkets livsfråga”. Förutsättningarna har förändrats, även för den som argumenterar mot den könsneutrala äktenskapslagstiftningen. Det finns många orsaker till att förändringar i tänkande sker, men en viktig orsak är förstås att det är skillnad mellan hypotetiska och empiriskt grundade resonemang. Det var en sak att fråga ”kan kvinnan vara präst?” när det inte fanns några kvinnor som var präster; en helt annan när de flesta medlemmar i kyrkan mött prästvigda kvinnor och prästvigda kvinnor själva menar sig ha något att tillföra i frågan. På motsvarande sätt var det en sak att tala om ”kyrkan och de homosexuella”, en helt annan när homo- och bisexuella kristna på alla nivåer i kyrkan deltar i samtalet. Men om det nu inte längre är möjligt att bli tagen på allvar om man uttalar sig alltför okunnigt, respektlöst och svepande om kvinnor och homo- och bisexuella människor, så verkar det som om det på sina håll i kyrkan, men också i andra delar av samhället, blivit en annan grupp människor som utsätts för svepande, generaliserande och starkt negativa omdömen nämligen muslimerna. Det finns anledning att vara uppmärksam på detta. Det faktum att kristna på en del håll i världen utsätts för förföljelse får aldrig legitimera att kristna i Sverige talar om eller behandlar muslimer som fiende eller problem. KAJSA AHLSTRAND |
