 |
Startsida |  |
Aktuellt | |
Ledare | |
Diakoni | |
Tema | |
Årsindex | |
Prenumerera | |
Annonsera | |
Redaktionen |  |
År |
Nummer | ||
|
Den påtvingade avkristningen »att kristen tro blir osynliggjord; i praktiken motarbetad« Det får inte vara någon bibelläsning och inga böner; absolut ingen välsignelse. Det var instruktionerna jag fick när jag skulle spela in Vid dagens slut i Sveriges Radio. Jag nämnde Kristus i inspelningen. Det var för mycket, sa de ansvariga. Det lät inte så när jag gjorde radioandakter i slutet av 1990-talet. Det är en attityd som har stärkts de senaste åren och det är ingen tillfällighet. Den har jag även mött från tidningsfolk och TV. Med det mångkulturella som förevändning påtvingas svenskarna en avkristning som tjänar ett bestämt syfte. Syftet är att placera religionen i det privata. Internationellt sett kan man undra vad det tagit åt Sverige, eftersom det ser annorlunda ut i andra länder. I Frankrike har Le Monde en religionsbilaga på samma sätt som den har en sportbilaga. Tyska Die Zeit distribuerar Cinnamon som är en kyrkotidning av hög journalistisk kvalitet. I dansk radio består morgonandakterna av bön och bibelläsning. Varje dag är det prästerna i Köpenhamns domkyrkoförsamling som leder andakten enligt fastslaget schema. Det är en ordning som fungerat sedan 1920-talet. I historien har det ofta varit kamp att få förkunna och ska kanske så vara. Förkunnarens första frestelse är att bli beroende av bekräftelse och börja förkunna så att man själv ska bli omtyckt. Då stryker man Kristus och slutar att välsigna. Till slut blir man tyst för ingenting duger som man har att komma med. Det är lättköpt att bekräfta för att bli bekräftad. Den andra frestelsen är att bara vara modig bland sina egna. När man lämnar sina egna blir man hemlig med sin tro, eller också klagar man. Det är det allra lättaste. Media är samhällets dialogtorg, där åsikter ska brytas. Där kan man inte tala språk som ingen förstår utan måste rätta in sig i det gemensamma språket. Att det finns aggressiva utövare av världsreligionerna som får tala mitt på dialogtorget, är del av privatiseringen. De hjälper profanhumanisterna att visa att bäst vore om religionen bara fanns i det privata. Den påtvingade avkristningen är ett fenomen att se upp med. Ett annat exempel på påtvingad avkristning var debatten om skolavslutningar i kyrkorummen. Den stora förlusten efteråt är att många lärare och skolledare har blivit ängsliga för att ha kontakt med kyrkan. De avstår hellre. Det betyder att det på många håll har blivit svårare att bidra på den växtplats som är skolan. Statistiskt ser man det i nedgången av skolvandringar och studiebesök. Kommer samma kampanj att gå igång mot sjukhuskyrkorna gäller det att vi är rustade med argument och vågar gå in i debatten. Där har kyrkan liksom när det gällde skolorna mycket att förlora. Av allt att döma är det inte omsorg om det mångreligiösa samhället som driver påtryckningarna. Snarare är det en föreställning om religion som säger att den bara skulle höra hemma i det privata. Får religionen enbart finnas i privata zoner är det svårt att bidra på det allmänna dialogtorget. För det svenska samhällets del betyder det att kristen tro blir osynliggjord; i praktiken motarbetad. MIKAEL MOGREN |
