2010
2009
2008
2007
2006
2005
2004
2003
2002
2001
2000
0

01
02
03
04
05
06
07
08
09
10
11
12
13
14
15
16
17
18

Kamp för yttrandefriheten? »aldrig få känna sig som annat än hundar«

Cherin Awad, känd från Halal-tv, kommenterar på sin blogg de verbala och fysiska utfallen mot Lars Vilks när han i början av maj föreläste vid Uppsala universitet: ”Skäms på er som beter er som idioter i min religions namn.” Samma kan jag säga om den kristna mobb som kastade sten på Elisabeth Ohlson Wallin i Norrköping, när det begav sig, eller den Vetlandapredikant som härom veckan uppmanade till bokbål på Jonas Gardells böcker.
Bakgrunden till spektaklet i Uppsala var Vilks teckningar av Profeten Muhammed som rondellhund. Journalisten Peter Kadhammar lyfter fram ett perspektiv som ofta saknats i debatten om teckningarna (Aftonbladet 19/5): ”Det går inte att jämföra med till exempel Elisabeth Ohlson Wallins bilder av Jesus som bög, eftersom kristendomen är den härskande majoritetens religion (om den alls bryr sig). Ohlson slog uppåt, Vilks slår nedåt. Ohlson ställde etiska frågor, Vilks kränker.”
Kadhammar föreslår tankeexperimentet att någon skulle teckna en pornografisk bild från Auschwitz. En sådan bild skulle knappast leda till en inbjudan att föreläsa vid universitetet, även om konstnären hävdade att det handlade om att testa konstens gränser: ”De flesta svenskar skulle finna Auschwitzbilden fruktansvärt upprörande medan Muhammed som rondellhund snarast är av teoretiskt intresse. Den träffar ingen gemensam nerv hos majoriteten.”
Det kan förklara den naivitet med vilken utställningen ”Hunden i konsten” planerades för en värmländsk hembygdsgård för snart tre år sedan. Vilks bidrag var tre nytecknade alster: Profeten Muhammed som knubbig, hjulbent, skäggig och turbanförsedd ”rondellhund”, ”hund” och ”mullahund”. En svensk variant på Jyllandspostens ”Muhammedkarikatyrer” (på 1920-talet ansågs antisemitiska teckningar i pressen också tillhöra skämtkategorin). Utställningen var tänkt att öppnas av ingen mindre än traktens kyrkoherde, tillsammans med dennes två hundar.
Många muslimer bryr sig inte särskilt mycket om teckningarna. Det finns så mycket annat att ägna tid och kraft åt. Som att försöka komma in på en arbetsmarknad där dina chanser minskar avsevärt om du har ett arabisk- eller afrikanskklingande namn. Eller att hitta strategier i vardagen för att orka med att möta spott och spe som sjalbärande kvinna (berättelser om detta finns samlade i studien Hemma och främmande i staden, från Institutionen för urbana studier vid Malmö högskola).
Men det finns också en plågsam medvetenhet om att Vilks ansluter sig till en månghundraårig antimuslimsk tradition med kristna rötter, där framställandet av Profeten Muhammed och muslimer som just hundar är ett återkommande motiv. ”Hundturk” och ”morisk hund” är begrepp som använts flitigt genom historien. Kränkandet och avhumaniserandet går också rakt in i vår tid. Som en utstuderad psykologisk förnedringsteknik tvingades muslimska fångar i Abu Ghraib-fängelset kräla som hundar medan deras amerikanska vakter urinerade och sparkade på dem. Övergreppen fotograferades av fångvaktarna själva och blev offentliga 2004. En av bilderna visar en kvinnlig amerikansk militärpolis som stående och med en föraktfull blick håller en irakisk man i hundkoppel, liggande avklädd på golvet. Ordern var att ”fångarna är som hundar, de ska behandlas som hundar och de ska aldrig få känna sig som annat än hundar”.
Redan i ett tidigt skede gjorde Sveriges Muslimska Råd klart att ”yttrandefriheten är en grundläggande rättighet som ska försvaras”. Hot och våld tar man med all önskvärd tydlighet avstånd från. Men handlar rondellhundsteckningarna verkligen om kamp för yttrandefriheten? Och hur konsekventa är det demokratiska samhällets sekulära försvarare när en ledamot i justitieutskottet utan att ifrågasättas kan förklara att de som protesterar (alltså inte hotar, utan endast protesterar) mot teckningarna ”kanske ska fundera på att flytta”?

PETER LÖÖV ROOS

Se PDF