2010
2009
2008
2007
2006
2005
2004
2003
2002
2001
2000
0

01
02
03
04
05
06
07
08
09
10
11
12
13
14
15
16
17
18

I behov av ledning »Är Daniel paniskt rädd för att snubbla?«

Jag är ledsen, kungen, men nu är det slut. Jag kommer inte att försvara dig mer. Det blir inga fler middagsdiskussioner där jag försöker övertyga mina anti- rojalistiska vänner om att din institution visserligen är odemokratisk, men att den trots allt skyddar oss från det som troligen skulle vara ännu värre. Mitt argument har varit lika förvirrande för mina meningsmotståndare som det varit glasklart för mig själv: Ett maktlöst kungahus är just vad ett samhälle behöver för att bevara en sund distans till de verkliga makthavarna. Ett maktlöst men glamoröst kungahus skyddar oss från eviga vimmelbilder och hemma-hos-reportage av Fredrik och Filippa, hindrar den sorts folkligt beroende som en hård(are) mediebevakning av de verkliga makthavarna skulle skapa.
Det svenska kungahuset är en påminnelse om att vi inte är så demokratiskt upplysta som vi tror, samtidigt som det skyddar oss mot den vurm för den makt som varje nation fortfarande verkar törsta efter. Ju snyggare Carl-Philip är i sin rally-overall, ju coolare Madeleine i sina överdimensionerade Östermalms-solglasögon, ju mer orakad den nydumpade Jonas, ju vackrare Silvia på Nobelmiddagen desto bättre, brukade jag tänka. Så länge vi vill titta på er i skvallerblaskorna riskerar vi inte att förlora alltför många goda politiker på grund av dålig skvallerjournalistik som gräver i privata och intima familjeaffärer.
Men det var så länge ni höll er ifrån andra grodor än flygande sparvar, osmaklig broccoli och charmiga diktaturer (uttalanden som alla snarare dragit ner kungahuset än lyft upp antidemokratiska regenter respektive besudlat grönsaker och lata munnar). När kungen leder den blivande drottningen till altaret där hennes nya familjeöverhuvud väntar är det något helt annat. Denna handling kommer möjligen i vissa kretsar (läs prästkretsar) att öka kritiken mot kungahuset, men bland alla brudpar som vill gifta sig i patriarkal Hollywood-anda kommer Viktorias och Daniels val att fungera legitimerande.
Om ni inte vore ett blivande kungapar, om jag skulle viga er och ni i vigselsamtalet hållit fast vid ert beslut även efter att jag berättat den bakomliggande symboliken hade jag, som så många gånger, låtit er få som ni ville – det är ändå er dag, och vad vet jag om era sanna bevekelsegrunder, vad vet jag om frånvarande fäder som äntligen får en tydlig plats i familjelivet, om gammalt familjegroll som kanske behöver just denna handling, vad vet jag? Men nu är ni inte vilket brudpar som helst. Och just detta, att ni inte är vilket brudpar som helst, använder ni till min stora förvåning som argument för att frångå svenskkyrklig tradition och svenskkyrkligt symbolspråk. Jag förstår ingenting. Era argument är obegripliga. Det måste ligga något annat bakom, men vad? Vill kungen visa sin acceptans av Ockelbograbben genom att skaka hand inför Gud och hela folket? Är Daniel paniskt rädd för snubbla? Vill Viktoria visa Sverige att hon är en modern brud som följer med i tidens jämställdhets-backlash?
Ja, vad vet jag? Jag vet bara att min smygande känsla av att som präst vara ceremonimästare och pittoreskt historiskt inslag i familjehögtider förstärks när den teologiska kunskapens argument viftas bort. Om kungahuset inte lyssnar på ärkebiskopen, då väger den teologiska kunskapen lätt. Eller också är kungahusets makt inte så skenbar som jag trott. Oavsett vilket tänker jag inte längre försvara dig, kungen. Men all lycka på bröllopsdagen, Viktoria och Daniel. Naturligtvis.

PETRA CARLSSON

Se PDF